Vaknade med feber imorse. Är sådär trött så det grusar sig ända från ögonen ut i tårna. Jag vet att jag har åtaganden idag, men idag ska inte jag någon annanstans än möjligtvis badkaret.

Igår var jag mycket upprörd över egentligen saker som är petitesser, men likväl sparkade jag backut som vilken vild häst som helst och blev smått hyperhysterisk. En timmes långpromenad i ösregnet gjorde mig lite lugnare. Sen blev jag som småsmulor när jag pratade ut om det med.

Nu dricker jag snabbkaffe, för – hör och häpna- jag tycker det är GODARE! Jag har gått från finsmakare på Centro till att bli illamående av deras kaffe till bryggkaffe och nu helst till snabbkaffe. Vad har hänt?!

Jag tror, precis som min syster, att kroppen varvar ner åt en när man blir ledig. Den inser mer än jag själv att det är dags för lite viloläge och säger åt mig att det är dags att sova alla de där förlorade timmarna. Eller så är det bara gött att sova, det spelar inte så stor roll, eller hur!

Nästa vecka ska jag spendera flera dagar i Eskilstuna. Pappa ska, så småning om, flytta ur sin enorma 200 kvadrats-lägenhet till något mindre, enklare och billigare och jag har erbjudit mig att hjälpa honom att rensa ur källarförråden, vindsförrådet och själva lägenheten. Vilket projekt detta kommer att bli! Och jag kommer få vara lika hård mot mig själv som mot honom, jag har ett sentimentalvärde i ALLT! Men det är säkert mycket som kommer gå till Röda Korset, loppis, och till oss fem syskon. Om pappa ska gå från en 7-rummare till en 2-rummare så krävs det ju rätt hård utrensning! Det kommer nog bli en känslomässig resa att gå igenom alla saker som vi glömt bort att vi ställt på vinden och i källaren.

I alla fall, när jag tänker på att åka hem i några dagar så längtar mitt hjärta faktiskt riktigt mycket! Morgonpromenader runt ån, frukost på pappas balkong, fika på Sylvia, småshoppa på stan. Jag har faktiskt alltid gillat bättre att shoppa i Eskilstuna än i Göteborg, affärerna är mindre, det är mindre folk och det är mysigare på något vis. Men den största bonusen är ju självklart människorna som finns kvar i min hemstad, de som jag saknar i tid och otid!

- byta tyg på sofflocket till mormors kökssoffa

- slipa och måla brudkistan

- rensa klädkammaren

Igår fick jag leka turist i min egen stad. Paddan, Stinsen, Läppstiftet, Johanneskyrkan, Nordstan, Ostindiefararen och så vidare. Vi var helt färdiga när Daniel kom och hämtade oss, tryckte i oss glass mat och chips och somnade sedan i soffan till Terminator 2. Helt underbart.

I fredags låg Linda och jag på klipporna i Fiskebäck och jag brände låren så det gjorde ont att vända sig om i sängen, kvällen spenderade vi på Que Pasa med att äta gudomlig mat. På lördagen kom Stoffe, Ingo och Jessica hit och vi åkte till landet, grillade, badade, hade vattenkrig. Söndagen spenderade vi på Liseberg och hade femkamp samt hade nära-döden-upplevelse när vi åkte Balder. Har fortfarande ont i halsen efter att ha skrikit mig hes av skräck.

Livet är som det ska vara.

Såhär skriver hon:

”My dad has never been one to cry. He looks like a small, round Jewish accountant, actually when I was a kid I was convinced they modeled the Pringles guy after him. He’s lived a big life in his sixty years. He grew up in Spain and Cuba and lived in Mexico for a while. When he was young, he spent summers working on sailboats and fishing boats. He taught me everything I know about the ocean. When I was little, we used to go out on the boat with a fishing net and catch these tiny little fishes, hundreds of them at a time. We would come back to shore and he would show me how to cook these by rubbing them in your hands in salt and pepper and then frying them in a sizzling pan over a fire built on the sand.

“If you get sand on them, it’s okay, they’ll taste better,” he said, as he tossed another handful of tiny fishes onto the pan.

Once they were fried to a crisp, he would take them out and lay them on brown paper to cool for a bit. Then he would pick up the crunchy fish by its little tail and stick the whole thing in his mouth and eat it.

“Their bones are so tiny that when you fry them, they become crunchy. You can eat them whole,” he said to me. No matter how many times we did this together, I would never eat one, content with just rubbing the little fishes in salt and pepper and sand, and throwing them on the fire.

My dad was a teacher of the practical things for a childhood. If my mother taught me about literature and good films and fashion, he taught me how to fish, how to ride a bicycle, how to build a quality experiment for the science fair. In the fifth grade, he helped me build an invention which would hold a nail in place while you hammered it. My dad was a crafty parent due to his being a contractor and he built me things with his hands, doll beds and the perfect desk chair. We went camping together and he shared with me his love of mountains, just as strong as his love of the ocean. He and I became tan in the ocean and the mountains, watching the way nature surrounded us and made us feel infinite.”

Nedan är bilder från midsommar. Vi lekte lekar, åt smoores och hade det allmänt mysigt….

Det är saker runtomkring mig som jag inte kan rå över, som jag är maktlös inför. Med andra ord har jag fått öva öva öva öva kapitulation, tålamod och respekt de senaste dagarna. Jag har så lätt för att döma ut andra människor, att inombords be dem fara åt helvete för en sekund när saker inte blir som jag har tänkt mig. Vem är jag att ändra på andras traditioner? Varför är min tanke mer rätt? Varför ska jag bestämma vad Daniel ska ha på sig när vi gifter oss? Varför är min vilja värd mer än andras? Ibland får jag verkligen smaka på mitt egensinne. Får smaka på livet på livets villkor, och jag behöver det. Exempelvis är det någon som har gjort fel i beställningen till vårt kök, så det blev inte exakt den färg vi skulle ha på köket. MEN, det blev SNYGGARE. Hade det inte blivit ”fel” hade jag inte fått ett ännu snyggare kök. Ibland kan petitesser i livets vardag bli på liv eller död för mig, det kan bli så stort allvar att jag förstör för mig själv. Bara jag sneglar på gästlistan till bröllopet och inser att om ALLA jag VILL ska komma så blir det 300 personer. Med andra ord måste jag ”välja bort” ca 240. Vad gör det om hundra år? Vad handlar ett giftemål om? Gästerna? Ja, kanske. väldigt viktiga. Men vem ska vara gift med mig hela livet? Daniel! Jag skulle tippa på att de viktigaste gästerna är jag, Daniel och prästen.

http://56kilo.se